När jag var och tävlade i Borås i helgen så avslutades  helgen på ett helt annat sätt än den började. I första klassen så hoppade jag Bullen och Brownie 130. En bra ”komma igång” klass utan några större svårigheter egentligen. Brownie gjorde en bra runda men skyggade för någonting innan ettan så jag fick massa tidsfel och ett nedslag men annars hoppade han fint. Dagen efter kändes han lite matt och hoppade inte lika bra som han brukar, men efter en tävlingsperiod med 10 felfria rundor i rad och något nedslag så kommer ju även sämre rundor, det kan ju inte alltid vara på topp, sporten är svårare än så.

Det jag skulle komma till var Bullens första runda. Jag gjorde några tabbar förra året när jag skulle rida Scandinavuim kvalen. Hade jag inte gjort dessa två tabbar hade min mentala inställning sett helt annorlunda ut än vad den gjorde när jag gick in i den förhållandevis lilla klassen i Borås. Felet jag gör är att jag inte tillåter mig själv att göra fel. Jag får otroliga skuldkänslor och ångest när jag gör tabbar och tycker helt enkelt inte att det är okej att få black-out och göra något som inte var enligt planen. Jag känner skuld inför min fina tappra och försiktiga lilla häst. Rider man 145 får man inte fippla till det. Det är inte okej. Jag har även varit inne i ett otroligt stim när det i princip alltid går bra vilket är på både gott och ont.

Konsekvensen av att tänka som jag gjorde blir att man får negativa tankar som övervinner de positiva. De två rundorna som inte gick enligt plan är det enda jag tänker på, istället för de 20 superrundorna som egentligen skulle legat på min näthinna. Istället för att tänka på mitt och Bullens SM silver i just Borås året innan (som var både större och svårare än den 130 jag skulle rida) så tänkte jag mer ”jag får inte göra fel, jag får absolut inte komma stort eller nära, jag måste komma perfekt in i kombinationerna, jag måste ha en bra galopp osv”: Jag hade alltså bara massa onödiga jobbiga tankar i huvudet, istället för att bara fokusera på att tänka så som jag brukar, ”en bra galopp, fram i landningen efter varje hinder, Bullen är kung”. 

Framhoppningen blev inte bra, banan blev inte bra. Jag hittade ingen jämn rytm och började dra in galoppsprång istället för att bara tänka att det var en A:0a och flyta på och rida på första läget i svängarna. Jag rev 2 hinder och visst, det är väl ingen katastrof rent resultatmässigt, men det kändes inte bra alls och jag var helt tom när jag kom ut från bana.

Jag tänkte: men Herre guuuuuuud vad håller jag på med? Vad fasen händer?! Jag är värdelös och detta kommer aldrig kännas som förut igen.

Tror ni att en kille hade tänkt så? Haha knappast. Men jag tror tyvärr att det är vanligare än man tror att tjejer tänker så jäkla mycket hela tiden och överanalyserar allt.

Efter att jag pratat med positiva och härliga människor som vill ens bästa (som det faktiskt finns, även om dom inte är så jättemånga ;) så kom jag fram till att jag skulle tillåta mig själv att göra misstag. Det är okej. Bara jag har en bra galopp och försöker hitta det flytet och ”A:0 tempot” Bullen behöver och trivs bäst i. Jag längde även martingallen några hål som jag också fick tips om vilket faktiskt också gjorde att det kändes mycket bättre! Han behöver ju komma upp med huvudet på banan för att komma upp från backen och inte gräva ner sig som han tenderar att göra.

Jag red fram till 135 klassen och hade bara positiva tankar i mitt huvud. Jag tror att hästar är mycket bättre på att läsa av sin ryttare än vad man tror. På något sätt så kändes det som att i och med att jag fått tillbaka förtroendet till Bullen så fick han tillbaka förtroendet till mig.

Väl på banan red jag helt enligt plan. Jag red som jag brukar och visst funkar det. 1 nedslag men vilken skillnad på känslan. Jag var väldigt glad när jag kom ut från banan med känslan att ”vi är tillbaka”. Dagen efter red jag även finalen, 140. Det var en stor och teknisk bana med många klurigheter. Jag hade en klar plan och var fokuserad. Jag visste exakt hur jag skulle rida, förutom en distans med 5 väldigt fram eller 6 tillbaka. Dumt nog såhär i efterhand red jag 6 tillbaka istället för 5 fram vilket gjorde att han touchade det med fram och vi fick ett nedslag. Men herregud vilken upphämtning från första dagen. Resten av rundan kändes perfekt. Det kändes så enkelt och Bullen hoppade så fint. Tänk att en 140 final kan kännas enklare än en liten uppvärmnings 130 bara för att man har rätt inställning, lite utrustningskorrigeringar och litar på sig själv och sin häst.

Summa kardemumma då. Lita på dig själv och tillåt dig att göra fel, för det gör alla även om det kanske inte känns så. Litar du inte på din häst kommer den inte lita på dig. Om du inte litar på dig själv, vem ska då göra det?