0 fel och en fantastisk runda! Känslan var super och en rosett ligger framme i bilen påväg hem. Hästen får massor av beröm, hö och morötter. Postar en bild på instagram på dig själv, hästen och den färgade rosetten hängandes i pannbandet. Väl hemma blir det några extra klappar. Sedan flyter allt på som vanligt och ni fortsätter er dagliga träning.

 

16 fel, vad hände? Känslan var inte alls bra. Ni packar ihop er och rullar hemåt. Det börjar regna mot bilrutan och vindruttorkaren går som aldrig förr. Stämningen är lågmäld, vad var det som hände egentligen? Ni börjar spekulera och diskutera i bilen. Analysera. Vad behöver jag göra för att bli bättre? Hur skulle jag kunnat undvika det där nedslaget? Måste någonting justeras? Har jag för dålig koll på min häst? Var det därför den sprang på sidan? Är den skadad? 

1000 frågor kommer upp i huvudet efter en dålig start. VAD exakt hände och HUR ska jag göra för att detta inte ska ske igen? Man åker hem och lägger upp en träningsplan som skiljer sig från sin vanliga, någonting behövde bevisligen ändras på med tanke på det usla resultatet.

 

Då har jag en liten fråga. Varför blir vi så bra på att analysera när det gått dåligt, men när det gått bra så är vi bara allmänt nöjda och glada med livet. För visst är det sällan man tänker efter en fantastisk runda att "hmm, undra vad jag gjorde till hinder nr 2 när han hoppade så himla bra". Man tänker snarare att "wow vad han hoppade på hinder nr 2, kul!"

 

Så nu vet ni varför vinnaren första hegen inte kommer och vinner nästa. Den personen har inte analyserat över VAD det var som var bra utan är bara nöjd medan förloraren första helgen har analyserat, tränat och kommer tillbaka bättre än aldrig förr.

 

Jag tycker att alla borde tänka på vad dom gjorde så att det gick bra, istället för att bara tänka på vad dom gjorde så att det gick dåligt.