Jag har aldrig lagt så mycket krut på små detaljer. I ridningen och på hästryggen - Absolut, alla dagar i veckan! Där är det ju de små detaljerna som avgör om man är den där procenten bättre än alla andra. Men när det kommer till utrustning har jag väl känt att det blir tramsigt när man börjar gå in på detaljnivå. Till exempel, när jag var på EM och hade hoppat alla mina rundor och stod i stallet och borstade av Bosses benskydd så kom Jens förbi och frågade: 

"Är det medvetet som du har vänstersporren vänd uppåt?" Då hade han alltså bara genom att studera mig i ett par sekunder lagt märke till att min ena kulsporre på 15 mm var vänd uppåt. För en del infaller sig detta självklart kanske att sporrarna ska vara vända neråt och det gör det för mig med. Men ni som har haft 15 mm långa kulsporrar vet hur extremt liten skillnad det är om en sådan sporre är vänd upp eller ner. (Vill poängtera att har jag längre sporrar skulle jag aldrig ha den ena vänd upp, haha!) Men för mig var det ingen big deal eftersom att man knappt ser någon skillnad.

 

Men såhär i efterhand när jag har tänkt efter lite, klart som fan att de små detaljerna i utrustningen är jätte viktig! Varför i hela friden skulle man lämna någonting åt slumpen, ha en rem som skaver, ett stigläder som är ett hål längre så att man sitter snett, ha en lite lång martingal eller som i mitt fall, ha ett litet knäppe på martingalen som inte fyllde någon funktion? (Knäppet tog dock Jens bort som är en riktig nörd när det kommer till små detaljer) och det var från honom jag blev lite insprerad. Efter det att spännet var borttaget sa han: "Sådärja, nu kan det bara gå bättre!" Och visst är det så! För att det kommer ju knappast gå sämre om man tar bort ett irriterande spänne som inte fyller någon funktion. Förstår ni hur jag tänker? 

 

Innan man går in på banan ska man känna att man inte kunde göra en endaste liten sak bättre i sin förberedelse.Sen när man kommer ut från banan ska man känna att man som ryttare inte kunde gjort någonting annorlunda. Det är inte förren DÅ man ska vara helt nöjd. Om resultatet är 0 eller 4 eller 8 fel spelar ingen roll. För att har man gjort sitt bästa och känner att man inte kunde göra någonting annorlunda, då ska man verkligen vara nöjd. Men har man mer än 0 fel har man antagligen gjort någon liten miss eftersom att det aldrig är hästens fel att man river. 

 

På warm up klassen under NM när Bosse stannade på vattengraven var jag ändå nöjd eftersom att jag inte kunde  gjort en endsaste liten detalj i förberedelsen eller inne på banan bättre än vad jag hade gjort. Jag gjorde allting så bra jag bara kunde. Han hade hoppat över vartenda vatten som kommit i hans väg under 5 års tid så att han skulle titta på vattnet just då fanns ju inte på världskartan. Sedan hoppade han över dagarna efter så det var en väldigt oförutspådd sak som ju faktiskt kan hända. En affisch kan fladdra till inne på banan så att hästen skyggar och du tar dig inte fram till hindret eller vad som helst. Efter att något sådant har hänt är man självklart förbannad eftersom att någonting har hänt som man inte kunnat påverka. Så det jag vill komma till är att påverka allt som du kan påverka, gör ditt bästa i varje steg hästen tar och var sedan nöjd med resultatet om du gjort allt det. För att då har man gjort sitt allra bästa. Och sitt bästa ska man vara nöjd med.